SaraPs

Idag for jag och Pat på en marknad i Millerville, klockan sju var jag tvungen att vakna efter 6 timmarssömn. Och egentligen är jag inte så förtjust av att gå och titta på saker så tidigt på morgon och det var bara 10 grader, jag frös som en stövar! När jag kom hem tog jag mig en powernap och vaknade av att någon sa
- hello
Och där låg jag i fosterställning kunde inte säga nått, det enda som kom från min strupe var bara små andetag som försökte forma ord. Jag försökte lyfta på huvudet men jag var som förstenad, det enda som jag kunde röra var mina tår och vad kan de hjälpa mig med? Jag låg där i 2 minuter av rädsla av att blivit förlamad eller straffad av Gud för mina synder. Men huxflux kunde jag röra huvudet och kroppen kom igång. Detta var en skräck upplevelse utan deslike!

Jag gick för 20 minuter sen till jobbet, en riktig powerwalk gick jag. Jaha, men skulle jag vara där? Näe, jag skulle inte vara där förrens klockan 16, kan ingen säga det till mig en dag före? Men jag klagar inte. Det kunde ju vart värre, jag kunde ju kanske varit förlamad fortfarande. Så nu fördriver jag tiden tills jag ska gå till jobbet igen, göra ett skift som jag aldrig gjort. Men det går nog bra, man är ju en Paulssonare. Paulssonskaran är en liten population, men arbeit de kan dem!

Jag tänker skryta lite här, kan ni hantera det? Jag sitter och skriver mail till en Svenska som vunnit os brons i skidhopp i Calgary året 1988! Så jag borde anses som d-kändis nu. Jag hoppas att jag får komma hem till henne och bära hennes os-brons och kanske utöva lite skidhopp.

JAHA! Vad tror ni händer? Detta är en uppdatering, det förra skrev jag 15.30. Så jag sitter här fullt upp med att försöka vara rolig, som det oftast misslyckas med. Telefonen ringer och jag har ju blivit mogen igen så jag svara i telefon
- Hi, Sara speaking ( Så jäkla fult sätt att svara på!)
- Hi, Its Carol from Acute.
Och det hon hade att säga var varför jag inte kommit på jobbet och jag förklarade som det var att jag skulle jobba på LTC kl 16, men nähä, det skulle jag inte. Ingen hade sagt att jag skulle vara på acute, så jag var 38 min sen. Det jobbiga är ju att ens LTC skickade hem mig, att de inte visste vilka som skulle jobba. Men det löste sig ju hur som helst. När jag värmde upp min middag på jobbet så tyckte mina arbetskamrater att det luktade gott. Fast blir man förvånad? Jag kan ju de små knepen att göra en gourmet middag. Min kock kollega Jamie Oliver säger alltid att jag har "det"!

Vet ni, vet ni vem Oscar trodde jag hade som fripass till? Ni vet fripass, jag tror det kallas så. En kändis som knackar på min dörr och frågar om jag vill vara med om en svängom och även fast jag är gift och har tre barn så vet min man att det är mitt fripass så jag får göra det ( Det är väldigt viktigt i början av ett förhållande att berätta vem det är!). '
- men Sara din måste ju vara Johan Glans!
Haha, Johan Glans. Så dålig smak har jag inte, visst han är den roligaste jag vet. Men, mitt fripass skall vara en av de snyggaste som bor på denna jord. Jag tror det Oscar mednade
- Sara, den enda kändisen som skulle kunna tänka sig vara med dig ör nog Johan Glans, han är ju inte direkt så fager.