SaraPs

Jag är på Frankfurts flygplats. Eftersom jag aldrig vart på Arlanda förens igår och kände att det inte var en svår match så hade jag som en förskönad bild av Frankfurtsflygplats. Men ack så fel jag hade. När jag kommer fram står det inte vilken terminal jag är på, det finns nästan inga sådana där stora skärmar som det står vars man skall gå, nej det fanns bara små tv skärmar. Jag gick och gick, sen så var jag tvungen att åka tåg till min terminal, okej det kanske tog högst 5 minuter, men att sätta sig på ett tåg och har ingen aning om någon har lurat mig. Sen var det massa springande upp och ned. Men nu är jag på gaten i alla fall. Jag är utsvulten, har inte ätit sen frukostbuffén. Hade tänkt köpa nått här, men vart så rädd att missa flyget och sen så fanns det bara bröt eller brot som man skulle ha sagt här.

Har sett mitt flyg nu, eller inte mitt, men det jag ska åka i. Det är stort! Jag längtar bara tills jag får sätta mig på planet och få mat. Och sen så hoppas jag på att få sitta bredvid kanske Henrik Zetterberg eller Peter Forsberg. Fast dem åker nog inte sånt här billigt alternativ. Men det skulle va tufft att sitta bredvid dem och snacka om hockey ( som jag egentligen inte är så intresserad av). Tror dock att de skulle flytta sig snabbt från mig om jag fick platsen bredvid dem. Jag som luktar svett, kan döda en räv med min andedräkt och mitt utseende för tillfället skulle kunna få vem som helst att skänka pengar till mig.

Johanna skrev hejdå min vän igår. Det lät hårt, hejdå. Lät som om jag aldrig mer skulle komma hem. Men jag har nog inte förstått att jag ska vara borta så länge som jag ska. Det är då jag tackar dyslexin som gör att jag är lite trögfattad. Tänka sig, jag kommer inte träffa några av mina vänner på flera månader. Men det är ju bra att göra sånt här för då vet man vilka som är sina riktiga vänner när man kommer tillbaka, vilka som fortfarande har stannat och står vid 7-eleven och sjunger Elois eller Oh, Sara för mig, eller nått i den stilen.

Snart ska jag ta på mig mina stödstrumpor, det känns moget, väldigt moget. Men jag tyckte det var lite otäckt att ta av sig dem efter man haft dem ett bra tag, kändes som om benen var full av myror. Fast mina ben brukar inte svälla upp, dem är uppsvullna av naturen, okej där ljög jag. Men tjejer brukar ju tycka om att klaga på sina kroppar så jag hade tänkt göra ett försök.

Nu kom en man och frågade om han fick sitta bredvid mig på tyska tror jag han frågade. Jag började prata svenska och började stryka på stolen så han skulle fatta att han fick sitta bredvid mig, jag måste sett iq befriad ut, kunde jag inte tränat på min engelska? Förresten blev jag intervjuad av en kvinna på Arlanda idag. Alla frågor handlade om Arlanda och jag som aldrig förr ha vart där, jag måste ha sänkt statistiken på den undersökningen hon gjorde!

Förresten, jag ser många tjocka kanadensare just nu, denna syn kommer jag ha i 3 månader framöver.

Allt från mig i Frankfurt